2 år senare
9 oktober 2012 - 9 oktober 2014
Det är den 9 oktober 2014, och därmed också exakt två år sedan jag började min viktresa. Den 9 oktober 2012 opererades jag på Växjö Centrallassarett, en gastric bypass utfördes av Dr. A och hans team. Jag minns att det var en tisdag.
Jag minns att jag dagen innan var jättenervös och hade länge övervägt att skriva avskedsbrev till mina barn, ni vet, om i fall att det allra värsta skulle inträffa och de blev tvugna att växa upp utan sin mamma.
Jag minns att jag skakade i hela kroppen den morgonen när jag var på väg in till lassarettet och världens största klump hade satt bo i min mage.
Jag minns att jag var helt kall och kände mig nästan tom av tanken på att jag frivilligt skulle lägga mig under kniven och utsätta mig för fara.
Jag minns en liten glimt av hopp om att även jag en dag skulle kunna få se "normal" ut.
Jag minns att ett lugn sköljde över mig när de rullade in mig på britsen i operationssalen.
Jag minns narkosläkarens vänliga leende när han sa "vi ses om några timmar".
Jag minns känslan av att vakna upp på uppvaket och se den brunhåriga omtänkasamma sköterskans ansikte.
Jag minns känslan av lättnad när jag insåg att det var över, jag minns att de sa att allt gått bra.
Jag minns den första frukosten dagen efter efter operationen - 1 dl filmjölk som smakade gudomligt mycket godare än filmjölk någonsin smakat förr.
Jag minns att jag var livrädd för att dricka mitt första glas vatten av rädsla att det skulle göra ont i magen. Jag minns också att det gick bra.
Jag minns den skumpiga taxifärden hem, och jag minns framför allt glädjen när jag såg mina barns ansikten och kände deras välkomnande kramar. Jag minns glädjen över att jag inte hade skrivit de där breven till dem.
Jag minns flera veckors följande trötthet. Jag minns att jag åt, sov, åt, sov, åt, sov. Något annat fanns det ingen styrka till de där första veckorna.
Jag minns hur gudomligt gott det var att få äta en banan för första gången. Hur gott det var att äntligen få tugga på ett knäckebröd som knastrade mellan tänderna.
Jag minns mina första 10 tappade kilon och den obeskrivliga lyckan de förde med sig. Jag minns även de kommande 10, och ytterligare de kommande 10.
Idag vet jag att jag orkar leka med mina barn.
Idag vet jag att jag kan handla kläder i vilket affär som helst.
Idag vet jag att jag kan böja mig ner och knyta mina skor.
Idag vet att jag jag inte länge har någon PCO kvar.
Idag vet jag att jag inte längre har pre-diabetes.
Idag vet jag att jag orkar gå ut och gå en runda utan att det känns som jag inte kan andas.
Idag känner jag en större livsglädje än förr.
Idag har jag större hopp om framtiden.
Idag har jag fortfarande kilon kvar att gå ner, och en bra bit kvar på min resa.
Idag är jag stolt över hur långt jag kommit ännu så länge.
Idag vågar jag ta för mig och ta plats!
Wow!! VIlken resa! Otroligt duktig är du!